Vad jag saknar från min tid som yrkesofficer

Under lång tid har jag känt att jag tog fel beslut när jag lämnade jobbet som yrkesofficer i Försvarsmakten 1998. Jag saknar passionen, vänskapen, äventyret och också hur det aldrig fanns en möjlighet att misslyckas med uppgiften eller att låta saker glida mellan fingrarna. Jag saknar även förtroendet mellan kollegor och det ständiga flödet av konstruktiv feedback som både gavs och togs. Jag vet att det var många år sedan och att mycket har hänt sedan dess, men jag saknar verkligen det jobbet.

Varför lämnade jag då?

Det finns inget enkelt svar. När jag lämnade 1998 hade jag burit uniformen nästan varje dag i 6 år (var sen reservofficer fram till 2007 då jag sade upp mig helt). Det förband jag tillhörde då var litet och nischade på sin uppgift, vi var sällan hemma utan oftast i lämplig skog och arbetade både skarpt (ett av få förband som arbetar skarpt i fredstid, idag garanterat ännu mer än då) och övade. Jag var borta ca 3 av 4 veckor i månaden och fick även en fråga från ett nytt förband. Det satte sakerna på sin spets och jag fattade ett beslut. I efterhand gjorde jag fel val.

Kort sagt borde jag ha haft tålamod att verkligen bestämma vad jag ville. Det gjorde jag inte! Mitt misstag!

Vad saknar jag?

Foto: Bilden är på mig och kollega, som även var en av mina närmaste vänner ända tills han tragiskt gick bort 2023. Bilden är från ett nummer av Arménytt om specialförband, troligen 1994. Vi förevisade inbrytning i rum genom repellering.

Det här är enkelt. Jag saknar kamratskapet, passionen, äventyret och de mentala och fysiska utmaningarna. Jag kände också ärligt talat att jag var riktigt bra på det jag gjorde. Jag var bra på att delta i och leda våra uppdrag. Våra uppgifter handlade om terrorism, sabotage, subversion, underrättelse och kriminalitet.

Jag var inte en perfekt officer på något sätt, jag hade många brister, vilket jag antar att både gamla kollegor och soldater kan bekräfta. Jag hade ingen ambition att bli hög officer, jag ville vara i fält, med soldaterna. Jag ville vara längst fram och lösa uppgifter, inte bakom ett skrivbord. Jag var förmodligen betraktad av många som en klart bättre soldat än officer. Det var verkligen en livsstil, och även om jag inte hade mycket ledig tid (ofta av eget val) hamnade jag på regementet de flesta av mina lediga dagar. Helt enkelt för att jag ville det… och mina vänner var redan där.

En civil arbetsplats är en konstig plats för en före detta officer

I försvaret kände jag att jag delade min passion och expertis med varje kollega jag arbetade med. Det här är en av sakerna som är så knasigt i det civila. Kollegor kan komma undan med att vara lata och inte göra sitt jobb. Hur kan det var ok? ...eller tillåtas, för den delen. Krasst så verkar det som att lön är viktigast, inte att det man gör är viktigt eller att man gillar det man gör eller att det i alla fall finns lite passion.

Titta bara runt dig idag, jag är 100% säker på att du har några kollegor som du ärligt talat tycker är lata jävlar och/eller helt enkelt dåliga på det de gör. Det skrämmande är att det tillåts.

Ja, vi hade olika ambitionsnivåer mellan mina kollegor i Försvarsmakten också, men jag kan ärligt säga att alla löste sina uppgifter, de saknade inte heller etik / moral eller passion.

Detta skapade en enorm respekt och förtroende mellan kollegor som jag inte har sett sedan dess. Det är en av de saker jag saknar absolut mest är just det totala förtroendet mellan kollegor.

Jag har aldrig känt samma förtroende och trygghet för mina kollegor som jag gjorde under de åren.

Missförstå mig inte, jag har haft fantastiska kollegor under åren, men det är svårt att återskapa det förtroende du bygger upp mellan kollegor i Försvarsmakten.

Jag saknar också konstruktiv feedback. Detta var en stor utmaning för mig som chef när jag lämnade Försvarsmakten, att ge konstruktiv feedback till medarbetare. Det skapade minst sagt några konstiga situationer. Även om det har gått 25 år sedan jag lämnade ser jag fortfarande detta som något som den privata sektorn kan lära sig av försvaret. Om det inte finns någon feedback (eller dålig feedback) skapar det bara skitsnack, förvirring, rykten och en dålig arbetsmiljö. Jag har sett det flera gånger.

Vad gjorde jag fel efter att jag lämnade?

Foto: Jag och Anna, troligen 1997.

Jag höll inte kontakten med mina före detta kollegor, även om många av dem verkligen försökte hålla kontakten med mig. Det ångrar jag djupt. Vid den tidpunkten bestämde jag att jag hade avslutat den eran och behövde gå vidare. Många av mina vänner som också lämnade, återvände till försvaret efter korta perioder i den privata sektorn och många som nu har lämnat arbetar idag inom sektorer som ligger mycket nära försvaret (privata säkerhetsföretag, säkerhetschefer i stora företag etc). Många har naturligtvis även gått till andra sektorer.

En yrkesofficer är en speciell individ, med det menar jag att han/hon är ett komplext väsen. Om du väljer den typen av arbete är du annorlunda, så enkelt är det. Detta är särskilt tydligt i enheter som den jag tillhörde och liknande enheter.

Att vara "annorlunda” gör dig också till en outsider på de flesta arbetsplatser, det känns ofta som att du inte passar in. Du blir frustrerad när medarbetare inte levererar i tid eller helt enkelt ignorerar uppgifter från möten etc. Du kan aldrig förstå varför det görs saker utan mål och varför det är OK att bara låta saker glida mellan fingrarna. Inte att förglömma är kommunikationen mellan kollegor som sällan är rak eller tydlig, då feedback inte förekommer. Bara en sån sak som att många tror dom kan ge och ta personlig feedback, men det som ofta sker är att det är ett projekt som utvärderas eller liknande, inte riktigt personlig feedback.

I försvaret övades det på allt. Vi övade innan något skulle genomföras och efteråt utvärderade vi och övade igen så att vi blev bättre nästa gång, varför gör vi inte så i det i näringslivet?

För det mesta har min erfarenhet från Försvarsmakten varit mycket uppskattad av de företag jag har arbetat på / med och de kollegor jag har haft och jag är tacksam för all den kunskap och erfarenhet jag fick. Jag tycker att erfarenheten en yrkesofficer har är en extremt värdefull tillgång för vilket företag som helst, inte alltid bekväm för företaget, men mycket värdefull.

Vad tog jag med mig från den tiden?

Jag arbetar fortfarande bäst när det hettar till och då nära kollegor, jag är ok på att utnyttja mina personliga färdigheter, men nu inom affärsutveckling, försäljning, ledarskap etc. Liknande på många sätt, men också mycket annorlunda. Jag har njutit av att bygga mina egna företag/startups och alltid arbetat mot stora företag som kunder. Jag har alltid varit den som byggt affären och skrivit kontrakten.

Saknar att blint kunna lita på de jag jobbar med, inte bara yrkesmässigt utan på det personliga planet.

Realistiskt sett, vad borde jag ha gjort annorlunda?

Det viktigaste jag borde ha gjort var att hålla kontakten med mina kollegor från den tiden. Jag har fortfarande kontakt med några, men de flesta är spridda för vinden. Det skulle framförallt ha hållit vänskapen vid liv, men det skulle förmodligen också ha öppnat upp för möjligheter att arbeta med dessa tidigare kollegor inom områden där våra personligheter och kunskaper kommit till sin rätt. Istället valde jag att ge mig in i tech och entreprenörskap utan mycket kontakt med mitt tidigare liv.

Att inte hålla kontakten med mina tidigare kollegor är mitt misstag. Bara att äga det!

Som avslutande sammanfattning. Jag borde även ha stannat i alla fall ett par år till så att jag kanske känt mig mer färdig och då kanske jag inte suttit här 25år senare och ångrat mitt beslut att sluta.

Jag tror jag bara behövde få detta ur systemet efter alla dessa år.