Saknar Google Reader

För tio år sedan stängde Google permanent ner Google Reader. Jag var en av de hardcore-användare som nästan uteslutande använde Google Reader för min informationskonsumtion. Jag var också en av dem som både ledsen och arg på Google för att de dödade tjänsten som jag, och många andra, älskade så mycket.

Image: Cnet

Google Reader genom åren

Det var inte bara att det var ett fantastiskt sätt att konsumera information – det var nästan som ett helt ekosystem av människor och information. Jag använde Google Reader på flera sätt, till exempel:

• Jag prenumererade på nyheter och bloggar (ja, detta var under bloggens tidiga dagar) och var en av dem som nästan varje dag läste vartenda inlägg och strävade efter att nå "noll".
• Jag gjorde anteckningar om innehåll jag läste i Google Reader och delade dem på Twitter med mera. På den tiden var det mycket värdefullt att dela kvalitetsinnehåll med en kommentar och det var ofta så jag själv fick tag i de bästa artiklarna eftersom de delades av människor jag följde och hade förtroende för. Detta har sedan länge förstörts av algoritmer som styr det innehåll vi ser i våra sociala flöden.
• På min blogg (då kallad Nextgen eller Next Generation Internet) hade jag en sektion med artiklar jag markerat i Google Reader som "att blogga om". Detta var av stort värde för bloggens läsare och bidrog också till en känsla av gemenskap. Små nätverk av bloggare bildades, eftersom man ofta följde de personer vars innehåll man gillade. Ofta återgäldades detta också av den andra parten. Dessutom fanns det "pinging" – när man publicerade ett inlägg med en länk till en annan blogg så notifierades den bloggen, vilket skapade en nätverkseffekt som var fantastisk på den tiden (tills spambloggar förstörde det).
• Varje dag postade min blogg automatiskt ett blogginlägg med innehåll jag markerat i Google Reader. Dessa kallades ”länkinlägg” och var en del av hur information spreds. Inläggen innehöll rubriken på blogginlägget och min korta kommentar om varför jag tyckte det var värt att läsa. Dessa inlägg fungerade som en kuraterad rekommendationsmotor för andra. Många bloggar hade dessa ”länkinlägg”. De finns fortfarande idag, men har nu flyttat till nyhetsbrev.

Det var när jag läste artikeln _”Who killed Google Reader”_ från The Verge (en långläsning) som jag återigen kom att tänka på Google Reader. Artikeln går igenom vad som hände med Google Reader och varför den lades ner. För nostalgi och lite historia är det en riktigt bra läsning.

Saknad och aldrig ersatt

Det var nästan en traumatisk period när Google meddelade att de skulle lägga ner Google Reader. Efteråt uppstod ett stort hål på marknaden som aldrig riktigt fylldes.

Ur ett innehållsdelningsperspektiv tog Facebook och Twitter över, men på andra sätt fick vi aldrig en lösning som var bättre eller ens lika bra. I Google Reader hade man källor man litade på, ofta personer man kände personligen (eller lärde känna över tid). När man delade innehåll visste man att det var av hög kvalitet. Tyvärr kan jag inte säga detsamma idag. Det finns fortfarande bra innehåll, men det är inte längre nätverksbaserat på samma sätt, utan mycket mer ostrukturerat och med andra drivkrafter. Många av oss hade bloggar som vanligtvis var skrivna i ett långformat och inte skapade som korta snippet-inlägg med aggressivt konstruerade rubriker för att generera engagemang. För oss var det nästan tvärtom – det som spelade roll var innehållet, inte att rubriken genererade klick.

Jag tror att det fanns en annan filosofi då jämfört med nu. Som nämnts fokuserade vi på innehåll och inte på att driva engagemang. Det som betydde något var hur många som läste ditt inlägg, inte hur många som gillade eller retweetade det. Om det hände var det naturligtvis bra, men drivkraften var annorlunda. När någon verkligen läste ditt inlägg och potentiellt delade det med en beskrivande kommentar, var det det som spelade roll. (Ja, även då kunde delningar ske via retweets, men de innehöll ofta en text för att betona varför det var ett bra inlägg.)

Det är en annorlunda värld idag, och när jag skriver detta känner jag mig gammal. Jag tycker att mycket när det gäller innehåll och sociala medier var bättre under internets tidiga dagar. Idag spelar det ingen roll om det är bra, sant eller av hög kvalitet, så länge det genererar tillräckligt med engagemang för att tillfredsställa algoritmen och lyfta skribenten. Det gör mig lite ledsen.